.png)
Absolut ett aktivt val och något jag önskade och “bestämde” mig för rätt tidigt under graviditeten.
I mitt förlossningsbrev skrev jag “önskar att föda på en helt naturlig väg, utan bedövning om det går. Tar allt som finns om det behövs och krävs. Kan jag inte fatta beslut tar Chant alla beslut som behövs”.
Så blev det.
Smärtan var enorm, men drivkraften och urkraften som kom var större.
Jag hade önskat badkar i rummet, vilket tyvärr inte fanns, men det var bättre än så. Mitt emot mitt rum fanns ett badrum med en uppblåsbar liten pool som var reserverad åt mig. Där i låg jag och tog värkar i mer än fyra timmar. Att vara i vattnet var det bästa någonsin och något jag verkligen gillade som gravid också. Att känna mig helt tyngdlös och hur trycket neråt, som då var enormt, samt smärtan i ryggen avtog.
Barnmorskorna var helt otroliga och fångade snabbt upp ett sätt att kommunicera med mig. Tydligt, varmt, bestämt och tryggt. De vägledde mig och litade fullt ut på min kropp, liksom jag.
Efter några timmar av kämpande föreslog de lustgas som jag testade och som jag tyckte var helt fruktansvärt där och då. Jag blev helt väck och borta. Kände mig drogad och min närvaro togs ifrån mig. Likaså med tens apparaten som de satte som små klisterlappar på min ländrygg och som skulle öka i styrka när en värk kom. Jag minns hur jag slet bort en lapp mitt i värken och fick stötarna genom hela armen istället. Tillbaka till poolen istället och minns knappt hur jag kom dit, men det varma vattnet mot min nakna kropp, likt ett silkestäcke, gjorde mig lugn och hjälpte mig framåt.
Tyvärr så öppnade jag mig inte något mer på 6h så barnmorskan fick ta saken i egna händer och öppna mig.
Det låter lika brutalt som det faktiskt var och vips så var jag öppen 10 centimeter. Tror hela Danderyds sjukhus fick höra det i ett vrål som jag aldrig trodde skulle komma ur min kropp. Ett riktigt urvrål. Nu såhär i efterhand känns smärtan helt overklig och inget jag minns alls.
Krystfasen kunde börja på riktigt och nu var det inte långt kvar.
55 minuter senare tittade solens strålar in genom fönstret. Chant satt där, svettig bredvid mig med hans läppar mot mitt öra. Tror jag hade en iskall handduk mot pannan och hans hand i ett hårt grepp om min. Ville ha honom nära minns jag. Svetten rann längs mina tinningar och min kropp var helt slut, men jag var där. Närvarande, fast i mitt eget universum. Jag hörde barnmorskans ord “nu kommer han, ta honom”.
05:05 öppnade jag mina ögon och tog emot din lilla lilla kropp mot mitt bröst. Där låg vi, hud mot hud och du tog sina första andetag.
Vi klarade det, min lilla kämpe och kärlek.
Nästa vecka delar jag min FÖRLOSSNINGSRESA del 3 🧡