.png)
Jag har varit här förut, i den enorma smärtan. Inte sån smärta som håller i sig ett tag och sen försvinner, utan kronisk smärta som man inte vet när eller om den kommer att försvinna. Där jag inte vet när nästa topp eller dal kommer. Det är okej till en början, men sen när veckorna gått över och blivit månader så börjar psyket följa med.
Smärtan i kroppen är inte problemet, utan det är när det mentala börjar svikta som smärtan blir påtaglig. Skrämmande och oberäknelig. Märker att det är svårt att hålla fokus på det vackra. Juste det vackra. Som alltid finns där. Han som alltid finns där. Oavsett hur påtaglig smärtan är så är han där. Oavsett hur många tårar som åker rutschkana ner för mina kinder så är han där och distraherar det mentala, vilket gör att det onda inte får lika mycket fokus.
Jag är inte bara smärta. Jag är hans mamma och han behöver mig. Jag är mer än smärta. Jag är hans lyckopiller i livet och han mitt. Hans största förebild. Det viktigaste i världen. Juste. Då blir smärtan ganska liten. Smärtgubben som ibland tar över hela mig, men som också tappar fokus lätt i bemötandet av ett yttre leende eller en närhet. Då kommer jag tillbaka till kroppen, nuet och acceptansen. En dag i taget. Det kommer inte alltid att vara såhär. Så fantastiskt och tufft på samma gång. Det finns så bra verktyg och hjälp att få:
Vet att jag, men rätt verktyg och personer kommer att bli smärtfri igen.
Så glad att ha kunskap själv om hur jag kan stötta kroppen. Träffar även en fantastisk fysioterapeut och massör och en kvinna som jobbar med hypressive träning.
Detta är en fas i livet där jag står stadig i min grund. Den som jag får gräva lite djupare för att komma åt. En fas med ett starkt syfte, kanske mitt viktigaste i livet hittills. Inte att bli smärtfri snabbast möjligt, utan att balansera okej i mig med bäst i honom.