Hur fattar man ett utav de största besluten i livet?

GRAVID VECKA 26.

Kan knappt tro att det är sant. Vecka 26?! Jag är alltså i sjätte månaden och känner hur veckorna springer förbi. Lätt. Härligt och spännande. Ord jag aldrig trodde att jag skulle få träffa på igen under min första tid i graviditeten då den var allt annat än lätt.

Inte nog med att jobba heltid, renovera och packa inför flytt. Att vara gravid på det, ovetandes till en början och sen kastas in i något där ett stort beslut ska fattas, som är viktigare än kakel i badrummet, försäkring till motorcykeln och bokning av resa till Zanzibar. ALLT fick vänta..

Så, hur fattar man då ett utav de största besluten i sitt liv, samtidigt som man spyr varannat och inte förstår någonting om vad som är i magen? Vet du vad, jag har ingen aning. Tiden för 16 veckor sen är som en tjock dimma, men någonstans en vacker dimma. Som att tiden skruvades ner. Det höga vardagstempot omvandlades till långa långsamma promenader, meditationer i stillhet och soffliggandes med mycket sömn. Jag visste varken om det var dag eller natt då kroppen bara ville sova, äta bröd och apelsiner, för att sen få ut allt igen och gå på repeat i någon vecka. Detta växlandes med långa konversationer i skratt och gråt. Någonstans så var allt så självklart från början, men otroligt mycket odefinierat och rädslor. Vem är jag som mamma? Som större familj än två? Kan jag vara mamma och entreprenör? Hur är det? Kommer vår kärlek vara lika stark och passionerad med en liten? Kommer den bli starkare eller avta efter fem år? Hur funkar sjukhusen här i Spanien? Vi skulle ju skaffa hund och åka Spanien runt på vår nya tvåhjuliga tillskott... Hur kommer min kropp reagera att bära ett barn och hur byter man ens en blöja??! Sånt for runt i mitt huvud i både drömmar och vaket tillstånd.

Kommunikation, kärlek och space blev våra nycklar. Vi gav oss själva tiden utan krav och svar och tog bort det som gick runt omkring. Vi sköt på köksplanering i lägenheten och stängde av mobilen. Åt det som kroppen kunde få i sig och sov som en stock.

Tillslut, efter några dagar behövde vi inte prata så mycket mer. Det bara föll sig som leenden på våra läppar. Definierade rädslor som kunde sägas högt med lösningar och icke lösningar, men tillit och trygghet. En ny spännande framtid började ta form i tankar, ord och bilder. Något vi aldrig målat upp förut. Så vackert, nervöst och pirrigt.

Det är så sjukt hur man kan komma in i något så nytt och obeskrivligt och känna sig bekväm i det. Klart att jag bär på vissa rädslor, men allt känns så självklart. Så menat och rätt.