Tabu och filmscene

Jag var så rädd i början för mina tankar om min graviditet. Jag tänkte att jag skulle orsaka missfall för att jag sa saker högt som att "vill jag ha barn nu"? Det skulle ju vara fruktansvärt, för jag tänkte aldrig helt NEEEJ när jag fick reda på det. Det var bara så mycket olika tankar och rädslor som tog plats. Jag har suttit med vänner och klienter och pratat om allt ifrån graviditeter, missfall, abort och utebliven graviditet, men aldrig pratat med eller om mig själv i dessa frågor. Allt var verkligen nytt. Att jag hade så många symptom som pekade på graviditet och ändå var det helt utanför min tanke. Jag som coachar så många kvinnor inom just detta, blundade helt för det och jag inser idag att jag levde i förnekelse.

Ångesten och skammen tog plats mer och mer när jag sa tankarna högt som fanns inom mig. Inte så konstigt när jag kastade mig över toan i 16e veckan för att låta frukosten jag precis ätit få lämna, samtidigt som jag tänkte "ditt lilla monster" och hängde hjälplöst över toan. Får man kalla ett litet mirakel i magen så?? Bara det är ju ett tecken på att vara en fruktansvärd mamma. Har aldrig hört någon säga så eller prata om det jag tänker.

Just det. Det pratas alldeles för lite om detta och när jag började lyfta mina tankar till andra mammor skrattade dem flesta rakt ut och sa att det ingår. Ju mer jag började prata om mina rädslor och egoistiska tankar om att jag hade det så bra i livet som det redan var, desto mer avtog skammen och trycket över bröstet. Jag var inte en hemsk mamma redan och helt plötsligt inte ensam om att ha känt att graviditeten var fruktansvärd emellanåt. När detta fick bli okej och landa i någon slags acceptans blev det så mycket enklare att fatta ett kärleksfullt beslut. Det var okej att tycka att det var skitjobbigt när kroppen vände ut och in på sig själv och dem tankarna skulle inte orsaka ett missfall. Jag var ju också så glad i allt detta.

Alla hundratals romantiska filmer jag sett om kärlek och graviditeter förstod jag inte var min film och verklighet. Min mamma har också bara berättar hur hon sjöng och pratade mycket med mig i magen. Inte hur fruktansvärt illa hon mådde i början och hur trött hon var, hur hon brottades med tankar, som har framgått idag när jag väl frågat. Undra om hon också tänkte att jag var ett litet odjur där inne när jag orsakade extrema hormonobalanser och smärta. Säkert. Liksom de flesta gravida kvinnor någon gång. I alla fall jag.

Så, barn och graviditet behöver inte vara en filmscene och dans på rosor har jag nu förstått, ännu mer. För vissa, kanske, men tankarna får verkligen vara där och speciellt när kroppen gör något helt annat än vad man är van vid. Jag har förstått ännu mer hur olika vi människor är. Vissa älskar att bära på ett barn, medan andra mindre. Båda är lika bra och har inget att göra med vilken typ av mamma du kommer att bli. Det är också så självklart för många att faktiskt bli mamma, medan inte för andra. Jag känner rollen växa mer och mer på mig, vilket är häftigt och jag välkomnar det med kärleksfulla armar, men det var inte en självklarhet från början.