.png)
Från en klättervägg i Malaga till 8 km hike på en smal trägång längs en klippväg.
"Så, jag har bokat in oss på två timmars klättring idag. Vi åker om 30 min". Detta var vad han sa och jag hakade på såklart. Aldrig klättrat förut, men lät kul. Det han inte sa var att väggen var 8 m hög och att jag skulle klättra upp och hoppa ner från toppen av väggen.
Efter att ha klättrat upp och även ner några gånger sa tillslut killen, som verkade vara född på en kokong på ett högt berg "det är bara att hoppa". Jag projicerade lite ilska på honom och hoppade. Jag hoppade från 8m!! Vad blir nästa steg tänkte min hjärna direkt och jag togs tillbaka till min julklapp som jag skjutit på av rädsla. Caminito del Rey.
Tänk dig en smal träväg med springor så man ser rakt ner och som går några kilometer längs en klippvägg följt av en träbro 106 meter upp i luften. Rena mardrömmen, men så otroligt häftigt! Min höjdskräck har hindrat mig från att göra en del saker på gott och ont. Har även försökt övervinna den flertal gånger genom fallskärmshoppning som slutade med att jag spydde efteråt, Eiffeltornet som slutade med att jag klamrade mig fast vid ett räcke gråtandes och många fler charmiga stunder som vandringar uppför höga berg och vulkaner haha. INTE denna gången tänkte jag med hjärtat i halsgroppen när jag bokade in 3 personer.
Herregud. VARFÖR utsätter jag mig för sånt här?? och HUR kan alla andra gå helt oberörda?? Dessa två frågor matades runt i min hjärna för varje 5 meter jag gick längs klippväggen. Tryckte mig som en strykrädd katt längs linan som var reglad i klippväggen för att inte råka se ner för stupet 100 meter ner på andra sidan träplankorna. Kan inte påstå att jag nöjt så mycket av forsen nedanför eller den otroliga miljön den första kilometern. Vid en lite bredare plats ställde jag mig och skakade kroppen och slöt mina ögon för att identifiera min rädsla. Hur ter den sig i kroppen? Hjärtklapp. Spänningar. Katastroftankar. Hur skulle jag kunna göra detta på bästa sätt för att inte behöva vända om? Vad är mina verktyg just nu när det låser sig som mest i hela kroppen..? VI DANSAR!! Ja, låt oss bryta helt och göra det som känns absolut längst bort just nu. Jag ställde mig på en bredare plats och skakade loss kroppen.
På något konstigt vis verkade det funka och jag skrattgrät bara en gång till av nervositet under färden efter det och det var när vi skulle över bron. Några min innan hade guiden berättat om hur vägen brakat ihop en gång, men hur ingen hade dött... JAMEN SÅ BRA! tänkte jag för mig själv och ännu mer när han visade bilder. Hade nog aldrig gått över om det inte var för hela gruppen av människor som stod på andra sidan och hejade på mig. Med en hand på hans ryggsäck och den andra i ett hårt grepp i handen ledde han mig över den långa smala träbron som gungade från sida till sida av vinden.
Total blackout, MEN jag gjorde det. Jag tog även emot hejaropen, mina skrattårar och enorm stolthet, både från vännerna och mig själv. Vet att jag tänkte för mig själv, "aldrig igen" samtidigt som jag kramade den varma klippväggen på andra sidan med ett leende på läpparna.
Är inte säker på om min höjdrädsla övervunnits så mycket efter denna tripp, men det jag vet är att jag övat upp verktyg som hjälper för mig i pressade situationer så som andning och självcoaching och det är jag otroligt glad över för de kom, som ni förstår till användning flera gånger under denna hike.
Bjuder på lite fina moments under turen.
Glad att jag precis överlevt bland den värsta bro jag gått på i hela mitt liv.
Är du inte höjdrädd eller är du höjdrädd så kan jag varmt rekommendera denna hike. Klarar jag det så gör du! Naturen var helt magisk.